Oh maaan, why are they soo predictable

I was walking on a quite quiet street from the supermarket on my way home. Had my earphones stuck in my ears, listening to a downloaded podcast from Sweden about China's growing pollution problems in their big cities (ok I am completely addicted to swedish P1, maybe one could argue that it is a bit overkill, living in Venezuela and all, but what can I say, I am just not ready to move on from the first step in the twelve step programme - acknowledge that you have a problem...). So anyways, all of a sudden I become aware of the fact that a car on the other side of the road is slowing down and that the driver (a man around 30-35) is obviously asking me something. I take out the earphones (!!) to understand what he is saying. He wants to know where he can find a cash machine. I happened to know exactly where there was one since I a few minutes earlier almost had walked straight into a guy standing in line to one (it was an extra intense moment in the radio programme...). And so I started to shout the directions to him from across the street, but with cars running in beween it was quite difficult to make myself understood. So after a few tries I just crossed the street instead. The directions I gave were very easy to understand, since what he was looking for was just a few hundred metres away on the same street we were on. But for some reason this guy kept asking and just not understanding at all. And then all of a sudden he says:
- You are not from here right? Where are you from?
me: - Ehh, no, I am from Sweden.
guy: - Really!? Haha, so what are you doing here?
me: - I am studying.
guy: - Oh, really, where?
me: - At Simón Bolívar.
guy: - Wow, so what are you studying?
me: (with an obvious face of boredom) - Biology
guy: - Yeah?! haha (what on earth is funny with a swede in venezuela studying biology at a university???) So... you like Venezuela?
me: (sigh, it would be interesting to keep a record on the number of times people have asked me that) - Eh... sure, very much!
In this moment my extraordinary theatre experience is helpfull, since I show with my whole body (like body theatre you know!) that I am very stressed and really need to go (this came out of the combined facts of "me standing almost in the middle of the road, being an easy target for the cars passing by and not minding me" and of "the total lack of interest from my side to keep on a chat with this un-known person whose intentions I didn't know, but out of experience just too well could imagine").
guy: -So you want to go, it looks like you are in a hurry.
me: - Yes, I am, I have a lot to do.
guy: - But you should take it easy on this street you know, it can be dangerous.
me: - Well I think it's ok, the big street is just over there and I live close to here.
guy: - Where do you live?
me: - Here in Baruta, Piedra Azul.
guy: - Ah, yeah that is pretty close (now, one might think it is strange that the guy obviously knows the different parts in the area by their names, but does NOT know where to find a cash machine...)
guy again: (not minding my comment 2 seconds earlier that I was in a hurry) - Sooo, do you have many friends here?
me: (looking at him almost with a smile on my face... out of the predictability of his whole being) - Yes I have about one zillion friends here.
guy: - Oh, so do you want to be my friend?
me: - hahaha... eh... what? eh.. hrm , hehe, wahhhh. Well, I am sure you are a really nice guy but, NO. I have to go now.
guy: - haha, but wait, we can be friends...
me: - You take care now, and by the way, the cash machine is just around the corner!

Now maybe this whole conversation doesn't seem so extreme to you who read it. And in fact, it is not extreme at all, it is actually a very common and highly frequent thing that happens almost all the time. Maybe you people don't see what bothers me so much about it, maybe it is a seemingly alright conversation... well, what can I say. I just hate that I have become customized to immediately when you meet (or sit next to, or stand in line behind) or for some other reason come in contact with a guy/man presume that he in the end will ask for your number, because... I don't have a f-king clue of why!! It has become quite tiresome after some months of that all the time. And very boring!
Warning me of the dangerous street we were on gave me a good but a very bitter laugh, since he is completely unable to understand that what constituted my biggeset threat in that moment, was him!

Finally I can give you a tip for a documentary about Venezuela, made by the network "Hands off Venezuela", which should indicate where the filmmakers have their sympathies. Well worth seeing: http://video.google.com/videoplay?docid=8259680613061191794
If for some reason the link doesn't do it for ya', try searching "No volverán" at Google or YouTube.

Equity vs. equality

This week I participated in a three day long course in "Gender related violence" organized in Baruta, the municipality that I live in, originally aimed for people who work within different public institutions, police and lawyers. I was invited because I wrote an email to the municipality asking about their politics concerning the problem. It turned out that they didn’t have a specific or strategic plan for how to manage these issues, but according to article 29-30 in the new law (see last post) they are obligated to work with prevention and also to create different service possibilities for women who are victims of violence. So, this course was a first step in that process, that is, to make these people aware of the problem, it's magnitude and complexity, and to prepare them to handle it in their work.
The discussions were many and loud, but very dynamic and progressive. One specifically interesting aspect was the seemingly unanimous opinion… or maybe I should describe it as perception, of the whole gender issue as being a question of “equity” and not about “equality”. No one in that room wanted equality, since it was expressed as a general truth that the differences between women and men inhibit this from being possible. Equity in this sense is referred to as an equal valorization of performances, work, etc. of women and men, whereas equality would be a 50% share (or divide) of everything in society between women and men.
Maybe the mere fact that they just didn’t go deeper into this sensitive area can increase their possibilities to act more efficiently. And probably within their respective fields of work, that is the most important thing, since a huge problem in Venezuela regarding violence against women, is the lack of proper institutional service and competence of the workers. But to solve the fundamental problem behind the violence against women, one needs to focus on the organization of the society and on the educational system, and within these areas channel other perspectives on “women-men”, feminine-masculine, power structures within the families and within the society, etc. This was also the general conclusion of the whole course, still without having touched the underlying questions of “What IS femininity and masculinity?”, “How far do the social constructions of these concepts reach?”, among others.
I think these questions are very important indeed since I do believe that many people are caught up in the traditional way of perceiving what is “right” or “normal” and what is “wrong” or “abnormal” when it comes to the attributes and attitudes of women and men. I would like a more open discussion about those issues, based on curiosity and criticism, in Venezuela as well as in Sweden. But for now… in Venezuela… trying to tackle the immense problem of gender based violence… well, maybe the work just needs to be put in action, and then...as women in Venezuela reach stronger positions and gain more and more self-consciousness, they can decide if they want to raise these specific issues, or maybe completely other issues that women here feel are urgent.

Thursday was the last day of the semester and my last day at the University of Simón Bolívar. So I am now on vacation, and in two weeks I'll be starting my intern-ship with an environmental organization in the centre of Caracas and work there until the end of July.
The photo is from the final presentation in Ecology, me and my group are proydly posing infront of our poster. It was a project about predation of crabs and snails on mollusc and cirripedios living on the roots of mangrove trees... Ok. If anyone wants to know more about that, you just let me know eh'! =)

Ele, Ale and me!

Anarkism och Våld mot kvinnor

Asså visst, kanske det gått ett tag sen jag skrev sist. Och nej, jag tänker inte köra igenom värsta uppdateringen på allt som hänt här i landet sen dess. Men det är en hel del kan jag lova. Som bara det att det utväxlades rätt hårda ord mellan Chavez och Uribe i Colombia över de senares intrång i Ecuador och bombning av en hel massa sovande männsikor ur den colombianska FARC-guerillan, där den näst högsta ledaren, Raúl Reyes, dog. Hans laptop beslagstogs och sedan har en massa intressanta, och i många fall tvivelaktiga uppgifter kommit ut. Bland annat om Chavez' och Venezuelas relation till den terrorist-stämplade FARC-guerillan. Chavez kallade hem ambassadören från Colombia, och placerade ut militärposter längs hela gränsen, som markering gentemot Colombia att det de gjorde i Ecuador inte kommer att hända i Venezuela, men också som ett tecken på stöd till Ecuador. Det uttalades till och med varningar om förestående krig mellan Venezuela och Colombia. Men konflikten tycktes få ett väldigt snabbt och uppsluppet slut på ett toppmöte för några veckor sen. Uribe bad om ursäkt, Chavez sjöng och gav tydligen ett mycket bra tal, och Correa i Ecuador mjukades upp. Så skakades det hand och svors trohet till den latinamerikanska enheten och konfliktlösning via dialog.
Allt frid och fröjd som det verkade... tills det några veckor senare kom uppgifter om att de bomber som använts av Colombia i Ecuador varit av en typ som normalt används av USA-militär och som Colombia enligt vad som varit känt innan inte innehar. Det skulle i såfall ha varit USA som stod för attacken mot guerilla-gruppen vilket skulle ha satt hela operationen i ett ännu mer kritiskt läge. Det är ju välkänt vilka enorma mängder finansiellt o militärt stöd USA ger till Colombia i deras krig mot terrorismen och knarkhandeln. Colombia och Uribe hade dock bedyrat att USA inte hade något med ingreppet i Ecuador att göra... vad som stämmer och inte vet jag inte än.

Nåja. I övrigt har jag hängt runt lite med anarkisterna i stan. De är en rätt begränsad skara på kanske högst 40 pers, varav dock ca 20 ger ut en mycket bra och läsvärd tidsskrift: Ellibertario.com som jag rekommenderar till dem som läser spanska. De har även artiklar på engelska. Det är verkligen spännande att diskutera med dem kring den bolivarianska revolutionen som Chavez anför i Venezuela. Hur de ser på den, på Chavez och vad de hade önskat istället. Det är en ganska hård inställning från anarkisternas sida gentemot "2000-talets Socialism" som implementeras i Venezuela av Chavez. Som anarkister föredrar de ju ingen statsmakt överhuvudtaget, men å andra sidan är det ju ändock med en socialistisk retorik som den nuvarande regeringen driver igenom sin politik. Det är extremt intressant att jämföra den kritik som anarkisterna framför, med den som jag satts in i av alla uppe på mitt universitet. Och det är nästan som om nån kört copy-paste, för argumenten, ordval och mycket annat är slående lika trots att många studenter nog skulle sky en anarkistisk titel och vice-versa.

Några av de yngsta medlemmarna har sedan några veckor tillbaka börjat planera att inreda ett ödehus och göra det till ett hus öppet för vem som helst, med aktiviteter och verkstäder, musikrum, kök och allt sånt. Förra helgen följde jag med till huset för att se. Det ligger mitt i ett välbärgat bostadsområde och dess ägare stack därifrån för mer än 15 år sen. Av all graffitti på väggarna står det tydligt att det är ett välkänt hus bland många unga, men säkerligen också av hemlösa och andra nyfikna. Så deras idé är helt enkelt att städa upp allt som är förfallet, reparera de trasiga väggarna, dra ledningar och måla om för att göra det till ett aktivitetshus. Ett litet problem är bara att det inte är deras hus, vilket samtidigt är lite av idén. Men hur ska man få alla andra användare av huset att vilja samma sak när det är en högst brokig och odefinierbar skara... ett dilemma. Men det är ett otroligt häftigt hus!! Dock väääldigt mycket jobb kvar innan det går att börja använda det.










Så i övrigt har jag nog mest varit begravd i artiklar, intervjuer, konferenser och kurser och dylikt i temat "Socialpolitik och våld mot kvinnor". Mycket att ta till sig men väldigt spännande samtidigt. För precis ett år sen kom en ny, typ, grundlag ut rörande Kvinnors rättigheter till ett liv fritt från våld. Det är en mycket radikal och heltäckande lag med potencial att ändra och förbättra många aspekter kring detta problem. Men det största problemet vad gäller de venezulanska regelverket är just att kunskaperna om lagen och ännu mindre om problemet som sådant i många fall saknas hos de profisionella som skall applicera den, men också hos alla kvinnor som innehar alla de rättigheter som den innehåller. Det finns dock rätt stort intresse för frågan som jag uppfattar det och om inte annat så är det ett rätt tacksamt politiskt klimat för tillfället att genomföra stora och genomgripande policyförändringar. För är det nåt som revolutionen i Venezuela inte kan neka, så är det lika rättigheter till alla, åtminstone i retoriken.

En del resor har också hunnits med in emellan. Det var ju påsklov till exempel. Jag åkte iväg med några andra utbytesstudenter till en flod i Amazonas, med ett gigantiskt vattenfall som mål, mitt inne i djupaste djungeln. Efter två dagar och mååånga långa timmar i en liten motorbåt och under het sol så kom vi fram till en stor flodstrand. 2 timmar upp i bergen var vattenfallen. Vi kom fram vid nio på kvällen, fullmånen lös så starkt att det bildades en regnbåge av dess sken!