En bussresa som andra...

Men kanske jag är helt konstig...
Stiger man på en buss eller metron och det inte finns sittplatser så ställer sig genast nån man gentilt upp och erbjuder sin plats, med ett älskvärt "Varsågod señorita!" Fan, som en förolämpning. Vilket svin tänker jag. Vadå, ser jag liksom svag ut eller vad? Då tittar jag på honom med en lätt ögonutstående blick och försöker lite generat säga... hehe, nej nej, och liksom med en svepande handrörelse (samtidigt som jag spänner armmusklerna lite extra) visa att, sitt du, jag har faktiskt tillräckligt mycket fysisk kapacitet att jag klarar av att färdas de 2o minutrarna, ståendes!!
Ja, det är inte lätt, man får stå ut med mycket. Men ok, saken är den att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till dylika gester. För det är ju inte som att jag tycker att det är något fel i sig, att erbjuda någon annan sin sittplats. Det som stör mig är bara att det sker uteslutande till kvinnor, oavsett om man är i behov av det eller inte. Fast man kan ju tänka sig kaoset som skulle infall ifall det inte gjordes en sådan uppdelning efter kön... inga bussar skulle troligtvis behöva sittplatser i den bakre änden eftersom alla hela tiden skulle erbjuda varandra sina sittplatser och till slut skulle alla som inte var gamla, handikappade eller sjuka stå vart dom än skulle. Men tänk å andra sidan vad många fler som skulle få plats...

Men sen är du ju också det att de flesta kvinnor accepterar denna ständiga företrädes-försvagande-förlamande identifieringen.

Well.
Kanske ni hört och sett när den spanska kungen bad Chavez att hålla tyst på Iberico-americano-samarbetsmötet i Chile i förra veckan efter att han kallat den förre spanske premiärministern Aznar för fascist. "Porqué no te callas?" har nu blivit oppositionens självklara slagord och alla jublade över händelsen. Chavez själv tycker att han förtjänar en ursäkt och menar på att det latinamerikanska folket inte längre står tysta och undertryckta gentemot Europa utan nu är en maktfaktor att räkna med. Ja, den politiska karusellen fortsätter oavbrutet och det är lika förvirrande som vanligt.
Två ekologilektioner i rad har läraren istället för föreläsning om ekosystem uppmuntrat de väldigt engagerade studenterna att diskutera det som händer istället. Otroligt intressant att få vara med och lyssna på det de säger. Många av dom är väldigt aktiva i studentrörelsen, som till största del är emot reformen, och är därför också väl insatta i det som händer. Det mest spännnade var när det kom till diskussionen om våld-icke våld. Hur ska man bemöta sina motståndare, speciellt när motståndaren har en armé till sitt förfogande och inte visat sig ovillig att använda den gentemot demonstranter förut. Studentmöte på universitetet.
Det utvecklades till en högljudd och mycket känslosam argumentutväxling där det refererades till Gandhi, Martin Luther King, Mandela och gänget. Det som också är otroligt fascinerande är hur extremt laddat detta är, hela den politiska situationen, mycket mer än jag trodde från början. Så många av dessa människor som alla går under benämningen oppoistionen är helt förtvivlade över det som händer. De är övertygade om att det enda som väntar landet är en fullfjädrad diktatur. Av 20 studenter så var det bara en som inte planerade att lämna landet på ett eller annat sätt så fort de tagit examen. De känner sig helt hopplösa. Men samtidigt är det såklart många som kämpar emot.
Det finns mycket att säga om den sk oppositionen, och grejen är att den är så divers att det är omöjligt att egentligen tyda någon homogenitet alls. Förutom just det väldigt viktiga och uppenbara att det främst är folk som generellt har det bättre ställt. Men det går inte heller att utifrån detta dra några vidare djupa slutsatser, det är lite för komplicerat för att förenkla hela reformprocessen till att röra sig om: De rika vill inte tillåta reformen för att de inte vill släppa på sin ekonomiska maktposition.

Jag har diskuterat och läst och lyssnat kring vad reformen säger och kommer att innebära. Det som skrämmer folk mest är den maktkoncentration till Chavez som många artiklar verkar antyda, mer eller mindre uttalat, samt många otydligheter kring hur den nya maktdistributionen egentligen kommer att genomföras och sedan fungera i praktiken. Det lämnas många frågetecken som anses vara en strategi av Chavez att ytterligare binda makten närmare presidenten. Men sen är det ju också just dessa artiklar som enligt Chavez är dem som ger mer makt till folket. Ja jisses!

Och mitt i det sitter jag, och ska försöka vara lite objektiv... men fan, det är svårt. Har fortfarande inte lyckats hooka upp med nån som är för reformen, och det finns uppenbarligen många såna också!!!! Det verkar dock vara ett uppenbart kommunikationsproblem vad gäller många av artiklarna. Det finns en hel del missförstånd kring innebörden av olika artiklar som basuneras ut som sanningar och som regeringen sedan får gå ut och försöka dementera och förklara. Media är lurigt. Vem tro på?

Sopsortering i mitt bostadsområde...